Eftersom tiden efter provtagningen i morse har runnit förbi och ingen telefon har ringt, så hade jag inga tecken på rusande AML i dag heller. Tack för det. En lättnad i dag- minst tretton dagar kvar med ständig ovisshet. You see- min läkare är inte överens med min systers läkare. Eller så har de två väldigt olika sätt att kommunicera på. Den ena lugnade mig i paniken och den andra höll inte alls med om läget och där står då jag. I mitten. Och kan bara gissa vem som har rätt, eller hur allt kommer att skötas i slutänden.

Jag orkar inte bry mig längre. Det får bli som det blir helt enkelt. Jag har inte energi nog att fundera, analysera, begära svar som inte finns av personer som inget vet. Jag är trött på att gråta, att bli beskådad av ledsna ögon och behandlad med Sobril. Jag är fullstoppad av tomma ord, gissningar och skilda åsikter, av motsägelser och felaktiga besked.

Jag litar inte på auktoriteten längre. Det är synd, eftersom det är i deras händer jag lägger mitt liv.