I morgon åker jag in till akkis för tredje gången den här veckan. Syftet med besöket är att jag ska få trombocyter igen, nu behöver jag fylla på tre gånger i veckan för att inte börja spontanblöda ur näsan till exempel. Blir värdena för låga får jag enorma blåmärken av sprutnålarna eftersom blodet inte kan koagulera. Nuff said, det är ingen katastrof. Jag är väl ganska bekväm med att få trombisar, det känns tristare med blodtransfusionerna som faktiskt ger biverkningar.

För närvarande slåss jag mot det tröga systemet. Ett system utan intern kommunikation, utan  breda synfält, stelt. Jag trodde att jag kunde vila i att nu skulle allt bli av. Läkaren sa ju att allt kunde startas redan efter två veckor om jag väl bestämde mig. Jag, eller snarare min syster fick ett datum. Längre bort än jag hade velat, men ok. Jag fick åtminstone ett hum om tidsramarna. Datumet kom från en överläkare. Idag ringer skk som är transplantationsansvarig till min syster och ger två nya datum. Ännu längre fram. Jag bröt ihop lite grand.

Ärligt talat, jag började räkna. Min matte ser ut ut så här:

Första transplantationen gav mig hela fyra månader i remission. Sedan kom leukemin tillbaka. Fyra månader är den längsta tiden som jag lyckats hålla cancern nedtryckt. I december förra året fick jag den senaste behandlingen, som hittills har hållit leukemin nere. Det blir på en höft tre månader till dags datum. Det innebär att min leukemi med stor sannolikhet kommer att börja röra på sig igen- och det när som helst. Dessa faktorer gör i mitt huvud en transplantation så snart som möjligt.

Tydligen inte i allas huvud. Ska jag behöva vänta EN MÅNAD till? Tänk om jag får ett nytt recidiv (vilket är högst troligt), då kommer mina chanser till en lyckad behandling att vara noll. Då finns inte den chansen kvar längre. Då är det för sent.

Jag måste rycka tag i en läkare i morgon och få dem att förstå. Det fungerar inte, jag måste in NU, så snabbt som möjligt. Annars är jag död. Fo’ realz.