I förrgår, måndagen den 27 Februari, hade jag bestämt mig. Det blir ett försök till en ny transplantation. När jag läggs in vet jag ännu inte. Jag vet inte heller när jag får komma hem igen, eller om jag kommer att överleva veckorna på hematologen. Jag tror ändå att det är ett förnuftigt val, det enda valet som kan ge en positiv utgång. Det som dominerar mina tankar och känsloliv just nu, är ovetskapen om hur det kommer sluta. Jag är rädd för att dö så klart. Rädd att min tid plötsligt krymper ihop som ett russin tills det imploderar och jag försvinner i något slags big bang. Jag spelar rysk roulette med mina hårt hållna månader som insats och det ger mig ångest. Jag håller mig undan från det mesta just nu. Sitter mest hemma och försöker tysta skriken med tv, film och serier. Ibland blir ljudet öronbedövande och jag gråter ett tag, tar en tablett. Sobrilen har blivit min bästa vän igen. Min kära vän.

Så då börjar allt om igen. 

Kliva över trösklarna på hus 50. Det blir svårare och svårare för varje gång jag ska bli inlagd.

Hasa igenom de ödsliga korridorerna på avdelningen. Med alla isolationsskyltar som hänger på nästan varenda dörr. Sterilt, tomt, ekandet av rumslarm.

Fyra väggar. Isolation, apati, trötthet, illamående, utan privatliv, ensam. Jag kryper ihop och drömmer mig någon annanstans.

Mat? Den skrämmande röran ska vara hollandaise-sås. Oätbart, hunger, frustration, smärta i mun och svalg. Jag äter inte.

Sysselsättning. Tidsfördriv. Deras absolut bästa år. Mina då?

Dropp efter dropp efter dropp. Ringer, cellgift, glukos, blod, trombocyter, nutritionsersättning, antibiotika. Till slut blir jag fastkedjad av droppställning och pump.

Leda, biverkningar, alfapet- förmodligen roligare för min evigt segrande motspelare än mig. Spana ut, se folk, akuten och blodcentralen. Längta hem.