Tiden har segat sig fram, samtidigt som jag har haft lite för mycket på agendan. Det är bara att acceptera, jag klarar inte lika mycket stress och aktiviteter som jag gjorde förut. Jag har väntat också. På provsvaren. Det känns som om min värld saknar tre elefanter och vilar ostadigt på den fjärde. Det känns som om sköldpaddan har blivit gammal. Allt hänger på resultaten av benmärgsprovet och chimärism-testet som togs för två veckor sedan. Läkaren skulle ringa när svaren kommit, men jag har inte hört något ännu. Han ville inte ens prata om min värk och andra problem förrän svaren kommit. ”Det hänger på provsvaren” sa han. Om det finns leukemiceller kvar eller inte.

En vecka med dagliga injektioner av Neupogen. Räkningen av alla vita blodkroppar står stadigt still. Samma låga värde i flera veckor, det frustrerar mig. Jag vill se en förändring, en rörelse, en darrning.

Jag kunde inte gå och se Frifot i går, för jag vågade inte. Min vän blev dessutom sjuk och kunde inte komma. Jag kände rädsla inför att stängas in i ett rum fullt av människor som skulle vara tätt inpå. Varmt och fuktigt och fullt av smitta. Ibland känner jag ångest inför situationer. Jag inbillar mig att alla är mer eller mindre sjuka, smittbärare. Hela tiden måste jag ta i saker, vara nära människor jag inte känner. Trycka på hissknappar, ta i dörrhandtag, hålla i ledstänger, köra kundvagnen på ICA. Tvingas vistas i samma rum som någon med hosta. Eller som nyser. Värst är könummerknappen på apoteket, jag mår alltid lite illa när jag måste dit.