Det blev en ovanligt tidig morgon i morse och jag tror att jag inte ens hade hunnit vakna när jag klev in på hematologen strax innan kl 08. Jag frågade lite försiktigt om sköterskan som tog blodproverna visste vad läkaren kunde tänkas vilja med detta tidiga möte, men hon hade inte hört något. En stund senare kom hon tillbaks och berättade att det stod i min journal att han hade bestämt detta möte redan i förra veckan. Till mig hade han ju sagt 1.5 vecka. Detta var tydligen bara ett missförstånd eller miss i planering/kommunikation. Det lugnade mig att få veta, så resten av väntetiden kändes inte lika obehaglig.

Vi diskuterade medicinering, förra torsdagens prover och lite framtid. Blodstatusen pekar mot att leukemin inte är aktiv just nu, vilket är jättebra. Däremot var han (liksom jag) bekymrad över mina dåliga ”vita värden” och det faktum att mina vita förbrukas snabbare än de tillverkas. Han rekommenderade att jag börjar ta injektioner av Neupogen igen. Naturligtvis kom samma frågor upp nu som förra gången- hur kan de vara så säkra på att inte mina leukemiceller stimuleras på samma gång som mina friska vita? Han kunde fortfarande inte garantera något, men tryckte på att det fanns många studier som pekar på att det faktiskt fungerar och att jag måste värdera riskerna för alternativen. Jag ligger så lågt i värden nu att jag lever lite farligt, som han uttryckte det. Bättre då att ta den lilla risken med Neupogen, än den större risken att få en infektion. Jag höll med.

I dag frågade läkaren även om hur jag ställer mig till återupplivning och livsuppehållande åtgärder. Det var sunt att ta upp det nu, men samtidigt kom det som en blixt från blå himmel. Jag blev förvånad över hur jag som har varit och frågat och petat i allt annat runt min eventuella bortgång, hade kunnat missa detta. Det hade helt enkelt inte fallit mig in över huvud taget. Jag svarade spontant just därför och jag tror ärligt talat så här i efterhand att det är rätt sätt att svara på. I stället för att analysera sönder frågorna och i princip låta förnuftet göra en krigsförklaring mot känslan.

Redan då mitt senaste recidiv blev ett faktum pratades det om en eventuell retransplantation. Då var det inte aktuellt på grund av riskerna. Min nya benmärg verkar bli tröttare och tröttare, så lite nya stamceller hade behövts. Risken de talade om, var inte förbehandlingen som jag trodde, utan min svåra GvHD som jag fick i somras. Skulle jag få en kraftig reaktion igen, så är det inte säkert att jag överlever den. Alternativet finns fortfarande kvar att ha i åtanke, men längre fram. Om vi klarar av att hålla leukemin i schack och om min kropp repar sig lite. Hela proceduren ger mig lite oroskänslor, men som sagt- det ligger långt fram i tiden och det är inte ens säkert att det förblir ett möjligt alternativ. Jag ska försöka släppa hela idén och ta det som det kommer.

Vi pratade även om mina ögonproblem som bara blivit värre och det verkar som om jag kanske kan få hjälp med detta. Jag gillar inte tanken på ingrepp i ögonen, dessutom under ”bara” lokalbedövning, men nu när jag kommit hem känns det bra. Vilken lycka att orka läsa, titta på tv, datorskärm och fram för allt- att kunna se klart och att köra bil!

Jo, jag tror det kan bli bra! Allt är möjligt, eller hur?