Jag vill börja med att skriva att jag är glad. Glad över så fint provresultat, glad över att ha fått mer tid. Lycklig? Det vet jag inte. Omgivningen tycks mer uppjagad än mig och jag sitter här och vågar inte släppa taget. ”Remission” har blivit ett ord som alla andra. Det betyder inget. Hur många gånger har jag hört det förut? Många. Jag har hoppat, tjutit, dansat, kramats och gråtit av glädje, men inte har jag blivit frisk för det.

Jag chillar istället. Orkar inte jaga upp mig igen. Jag skulle aldrig säga det här högt, men jag tänker våga skriva det. Min första tanke när jag fick resultatet av läkaren var ”Jaha, så nu ska allt börja om igen?”. Igen. Ytterligare en vända. Samma lika.

Det måste hända någonting den här gången, vi måste göra något annorlunda, annars är jag helt och fullt övertygad om att det även kommer att sluta likadant den här gången. Jag ska försöka få några minuter med läkaren i morgon och se om vi kan prata om det här.

Jag är lugn och sansad utåt, jag känner inte av speciellt mycket stress, oro eller sorg. Jag mår rätt bra. I går märkte jag ändå att jag faktiskt är berörd. Det hände en olycka. Inget allvarligt, inget förödande, bara en vanlig vardagsolycka- jag tappade något. Sedan kom utbrottet. Jag ville slänga saker i golvet, jag skrek och grinade, hela mitt liv var förstört. Nåja, det kändes så i alla fall. Allt blev förstört. Maken är underbar, han tar det lugnt, städar upp min oreda och säger inte så mycket alls. När jag lugnat ner mig och bara hulkar lite grand pratar han med mig och säget att det inte är någon fara. Jag vet ju det. Jag vet att jag överreagerade omåttligt mycket och säger det. Jag ber om förlåtelse och inser att jag har en mängd känslor där inne någonstans och att de vill ut och härja fritt. Nu.