Jag hade en svag känsla av obehag i går kväll. Knappt identifierbar och smygandes i bakgrunden. Jag kunde inte heller komma på någon orsak till det hela. När jag kröp ner under täcket i sängen, så kände jag det tydligare. Nästan som om jag kunde skymta en mörk gestalt i ögonvrån om jag vände huvudet tillräckligt snabbt. Obehagskänslan, lite ångest, men fortfarande utan någon orsak. Då jag släckte sänglampan hade det obehagliga vuxit sig större och nu kändes den närvarande i hela kroppen.

Min första tanke ledde mig som vanligt in i dåliga tankemönster. Var det inte så här det kändes då jag fick återfall? Ont i ryggen har jag dessutom också. Det slog mig sedan att det var söndag vilken ofelbart blommar ut i måndag. Det är måndag i morgon. En av mina två dagar i veckan som jag tar taxi in till Akademiska för att lämna prover. Just den här måndagen skulle jag dessutom eventuellt få träffa en läkare och prata om mitt benmärgsprov som gjordes förra veckan. Studien skulle då också utvärderas- har den gjort någon nytta eller inte? Kommer jag att kunna få fortsätta med läkemedlet? Jag fick helt enkelt en känsla av ragnarök.

Egentligen struntar jag i om det är goda eller dåliga nyheter, jag vill inte ha några nyheter alls. Inga överraskningar. Låt mig fortsätta så här en stund, nästan som vanligt. Jag skulle till och med kunna leva med de besvär jag har idag om jag bara får stanna upp och fortsätta som nu.

Men tiden är grym och obönhörlig, den går stadigt framåt oavsett man vill eller inte, som en enorm krigstanker. Så naturligtvis blev det måndag. Självklart åkte jag till Akademiska och självklart fick jag träffa läkaren. Naturligtvis fick jag nyheter också.

Remission kallas det. Inga tecken på sjuka celler i benmärgen eller blodet. Däremot kunde de inte tala om i fall det berodde på den experimentella medicinen, eller på Nexavaret. Jag fick ändringar i medicineringen, nu får jag sluta med Hydrea (bromsmedicinen i form av cellgift i lågdos) och dra ner ytterligare lite på kortisonet. Det gjorde mig glad, vissa tabletter är psykiskt svårare att ta än andra. Blodstatus skall fortfarande kontrolleras två gånger i veckan och om 4-6 veckor blir det ett nytt benmärgsprov. Eftersom jag tycks vara cancerfri just nu så planeras inga fler behandlingar av studiemedicinen förrän leukemin börjar röra på sig igen.

Jag tror minsann att jag i sämsta fall har lyckats köpa mig någon kilometer extra av terräng så krigstanken kan bröta sig vidare ett tag till.