Nu känner jag att det är dags igen. Det är dags att lyfta ordet, att synliggöra och att på ett sansat sätt proklamera vikten av att vara medveten om det faktum att döden finns och att den är lika naturlig som födseln och den värdefulla sträckan där emellan.

Det finns några i min närhet som redan tänkt på detta och som kan prata om sin egen död och sina önskemål runt händelsen- och nej, de är inte sjuka eller har kortare tid kvar än någon annan. De känner att detta är viktigt ändå. För mig har det alltid känts viktigt, men jag hade nog glömt bort att det är viktigt att prata om döden, inte bara yttra i förbifarten att man skulle vilja dela familjegraven till exempel.

Det blev desto verkligare och kändes mer trängande för ett och ett halvt år sedan, när jag plötsligt blev svårt sjuk. Är det så kanske, att man gärna slipper fundera över livets slut så länge man inte kan se det framför sig? Fast saken är ju den att ingen vet hur länge man får leva, varken frisk eller sjuk. Är det då inte bättre att avdramatisera döden och våga prata om den? Nu tänker jag på sin egna bortgång, inte döden som en abstrakt händelse. Jag har läst flera gånger av olika skribenter att det inte är dödsögonblicket som skrämmer, utan tiden innan. Är det kanske maktlösheten som skrämmer? Att vi inte kan påverka och ha kontroll över vårt ögonblick?

Det är viktigt att ibland våga släppa taget i livet (nu säger jag det igen, trots att jag själv har svårt för det ibland). Att ”falla vackert”. Det är viktigt att våga hysa tilltro till att allt kommer att bli bra till slut, oavsett vad som händer eller sker. Vågar man inte det, kommer man att leva ett fattigt liv utan äventyr. Att släppa taget kan vara svårt, likaså att resa sig upp efter att man landat.

Påpekas bör, att det trots allt finns saker man KAN ta kontroll över när det gäller ens egna bortgång. I vissa fall i ens egna sista tid i livet, men alltid tiden där efter. Viktigast är kanske ändå nuet, att se på hur man lever och på vilken sorts medmänniska man vill vara. Det kan man göra varje dag, med lite eftertanke och genom att göra genomtänkta val.

Ett val jag har gjort, som är oerhört viktigt för mig och som jag tänker slåss för, rör min begravningsform. Jag har valt promession och jag hoppas att min vilja kommer att respekteras. Jag är på intet sätt en spirituell människa, annat än som Dawkins skulle beskriva någon av den Einsteinianska religionen.

Kanske är det just därför jag finner det så oerhört romantiskt att på detta sätt förvärva mig ett ”evigt liv”. För om man tänker efter så är det just så. Min kropp till näringsrik mull- till ett litet ekskott som växer i hundratals år- som fäller sina löv år efter år- som när ögonsköna tickor- och som till slut faller till marken och bryts ner av vackra vedbaggar och andra nedbrytare- och blir till näringsrik mull… Som DNA:ts livets träd vilket förgrenar sig i tusentals- miljontals grenar och kvistar.

En vis människa sade en gång att energin- den kan aldrig skapas eller förstöras, den kan bara omvandlas.

Julius Robert von Mayer, läkare och fysiker.

Vill du också visa att du tror på det eviga livet genom en miljövänlig, ekologisk begravningsform? Skriv upp dig på Prolifera.se och visa att du stödjer denna naturliga process och möjligheten att kunna välja. Inget är bindande om man inte vill, syftet är visa beslutsfattarna att vi är många. Jag kommer däremot att tacksamt ta emot hjälp av Promessa Organic när det är min tur, oavsett hur länge jag kommer att få ligga i det där frysrummet.

Kärlek på er!