Jag satt i bilen för ett tag sedan och hade radion på. Precis när jag började närma mig hemma så hörde jag Adele för första gången. Radion spelade hennes ”Someone like you” och jag tyckte om musiken, vilket i sin tur gjorde att jag höjde volymen något och började lyssna på texten.

Jag kastades in i en storm av sorg och jag kunde inte sluta gråta. Det stormade runt tankar i mitt huvud som jag förut aldrig tänkt, och de fastnade där. Så pass bra att jag fortfarande inte lyckats ta mig därifrån.

Jag föll in i tiden efter mig. Så dumt. Så orutinerat efter alla samtal jag och kuratorn har haft om mina kontrollbehov, om min död och mina rädslor. Nu har jag hittat en ny… inte rädsla, men sorg.

Livet fortsätter. Det kommer det alltid att göra, utan mig och även någon dag utan dig. Mina föräldrar och min syster kommer att sörja och så småningom gå vidare. Minnena kommer att finnas där, men det kommer att göra mindre och mindre ont när tiden och livet går vidare. Detsamma gäller för min make.

Jag vill alla dessa människor det bästa och jag önskar dem inget annat än lycka. Det som rev sönder mig inifrån (trota att det är detta jag önskar för honom) var tanken på att han går vidare. Tanken på en ny kvinna. Hon är vacker och snäll och de älskar varandra. De skapar ett nytt liv tillsammans, nya drömmar, nya vänner och de vaknar bredvid varandra på morgonen och ser på varandra med kärlek i blicken. Och de är lyckliga tillsammans.

Jag önskar honom inget hellre, men det gör så ont.