Det är snart Januari och jag mår bra. Så varför mår jag lite illa när jag tänker tanken? Det borde ju kännas som en seger i sig? Jag vet inte, jag måste fundera på det…

  • Kan det vara så enkelt att jag tror att jag på något sätt kommer jinxa mig själv om jag tänker på en framtid? Jag har inte sagt det här till så många, men ibland får jag skuldkänslor och tvångstankar. Helt obefogat och alldeles orationellt. Jag får för mig att så fort jag blir så pass bra att jag börjar göra planer för framtiden så får jag återfall. Det har hänt varje gång hittills i alla fall. Eller att jag på något vis förtjänat det här, eller att fel tankar kan göra mig sämre. Ibland önskar jag till och med att det ska ta slut så jag får det överstökat, men de tankarna trycker jag ner- fort fort, och får istället skuldkänslor för att jag tänkte så.
  • Eller är jag fylld av skräck över att ta ut något i förskott? Att våga börja tro igen. Att hamna på toppen och sedan kanske plötsligt rasa ned till botten ytterligare en gång.
  • Eller beror det på att tiden går för fort? Två månader sedan mitt sista återfall då jag fick upp till ett år att leva. Upp till. Tiden går för fort, jag vet inte när jag blir sämre. Jag vet inte hur lång tid jag har- några månader? Ett år? Fem år? För varje månad som går, kommer jag potentiellt närmre dagen D.

Kanske blir jag frisk ändå? Då är jag där igen. På väg upp mot alptoppen. Det känns som om jag går på knäna nu. Jag pendlar varje dag mellan att försöka förlika mig med att mitt liv förmodligen inte kommer bli så långt som jag hade velat och det där darrande hoppet inuti.

Det är snart Januari. Snart vår. Jag tror att jag kommer att få se mina höstlökar blomma.