Jag är lite rädd. Nyligen skrev jag till någon annan; ”man måste våga släppa taget och bara låta sig falla ibland”. Jag tror att jag kanske får äta upp det nu.

Min spontana reaktion över nivåerna på mina vita blodkroppar var glädje, lättnad, och förnyat hopp. När jag kommit hem och när den första glädjen avtagit, så började jag istället känna oro och obehag. Så här har det ju varit förut- och inte bara en eller två gånger. Jag hade ju börjat att resignera något, komma till ro med tanken på min egen bortgång igen. Och läkaren hade ju påtalat att jag inte skulle hoppas för mycket dessutom. Nytt hopp ger också en högre fallhöjd och en hårdare landning.

Så vad ska jag göra?

Inte hoppas för mycket? Låta mig falla och ta risken att gå sönder helt om jag kraschlandar? Eller fortsätta som förut, ta det lugnt och försöka leva i nuet bortom all statistik, värden och nivåer? Jag orkar inga fler berg-och-dalbanor. Ju fler toppar och dalar- desto svårare blir det att kunna känna något alls. Jag är lite rädd.