I går var en sådan dag som jag jagade men aldrig riktigt kom ifatt. Måndag, och de vanliga proverna skulle göras på blodmottagningen. Just igår hade jag även lyckats klämma in månadens pentacarinat-inhalation, samt ett möte med kuratorn. Jättesmidigt att slippa åka en massa extra gånger även om jag bor nära sjukhuset. Jag är ju ändå där två gånger i veckan och kan jag göra så mycket som möjligt under de två dagarna, så gör jag gärna det.

Söndag kväll upptäckte jag att jag glömt boka sjukresa och fick kliva upp tidigare för att ringa och kolla om det fanns någon taxi ledig. Snöstorm så klart och taxin blev försenad. Den dök upp till slut, fem minuter efter att jag skulle vara på plats, vilket gjorde mig ungefär 20 minuter sen. På infektion där jag inhalerar hade de tröttnat på att vänta och släppt båset till en annan patient och jag fick vänta. Helt ok, jag fattar ju att de också har tider att passa. Efter 40 minuter och då båset fortfarande var upptaget höll jag på att missa min nästa tid, den hos kuratorn. Som tur var hade de ledigt på eftermiddagen för mig, så jag fick en ny tid kl 13 och kunde springa iväg till kuratorn precis i tid! Jag kände mig i fas igen, fast det varade endast i 40 minuter.

Nr jag kom i tid till blodmottagningen, så var det förseningar där med. Läkarbesök, provtagningar och omläggning av cvk tog en timma och jag var helt plötsligt försenad igen. Dessutom till samma ställe jag var för sen till på morgonen… Här emellan hade jag tänkt hinna slänga i mig lite lunch, men den fick jag hoppa över och istället springa tillbaka till infektion där jag ramlade in fem minuter sen…

Nåväl, efter inhalationen kunde jag ta min macka innan jag traskade tillbaka till blodmottagningen och fick lite trombocyter. Åkte hem till klockan 16 för att två timmar senare åka tillbaks till sjukhusapoteket och hämta ut medicin som inte skulle komma förrän kl 18… Jag som hade planerat måndagen så bra, haha!

I vilket fall, så hade faktiskt svaren på benmärgen som togs på torsdagen då jag var inlagd kommit tillbaks. Jag misstänkte att de skulle ha gjort det och svaren har i alla möjliga varianter snurrat runt i huvudet på mig. Jag vill veta, men samtidigt vill jag inte veta alls. ”Bra eller anus” som Filip och Fredrik sa i High Chaparall. Eller bara oinformativt? Det låg lite domedag i luften runt mig.

Läkaren berättade att benmärgen såg likadan ut som den som togs innan behandlingen påbörjades, alltså för lite celler för att kunna dra några slutsatser. Jag blev ju förvarnad om att det förmodligen skulle bli så, så jag blev ju inte direkt förvånad. Det kändes som ett litet antiklimax, men å andra sidan var det ju inga dåliga nyheter heller. Förhoppningsvis syns det något bra i det avslutande benmärgsprovet nästa tisdag.

Jag tror nämligen på behandlingen, för gårdagens blodstatus-värden såg faktiskt bra ut. Mina totalvita hade lyckats stiga till hela 2,5 och de neutrofila hade följt efter väldigt fint, till hela 1,8! Det måste betyda något bra. Jag tänker i alla fall tro på att det gör det!