Jag har insett i flera dagars tid att jag inte har skrivit om hur den senaste veckan har förflutit. Jag hade storslagna planer om att jag skule uppdatera varje dag under behandlingen, men det blev ingenting av alla planer. Jag hade ju förberett mig så väl inför veckan. Mängder med film, bok, brevpapper, dator, stickning…. Allt låg kvar, tryggt nedpackat i tantvagnen.

Första dagen flög förbi. Vi började tidigt med att sätta in en pvk, en sådan kanyl man får i armen. De vill inte ge mig läkemedlet i cvk:n eftersom det skulle tas koncentrationesprover löpande under hela veckan, då kunde svaren bli falskt höga om jag också fick drogen i samma slang. Blodprover och tryck, temperatur och puls togs hela tiden, varje kvart var det någon där och testade något. På måndagen och på torsdagen fick jag också göra ett förrvirringstest på morgon och kväll. Frågor om var jag befann mig, vilket år det var, lite matte och läs och skrivtest bland annat. Varje dag togs också minst ett EKG, så nog hade de koll på mig. Det kändes tryggt.

Sammanlagt en liter dropp skulle jag ha varje dag under sex timmar. Den första halvan skulle tryckas in på bara 45 minuter, medan den andra påsen skulle få hänga i 5,57 timmar. Förmiddagarna gick bra, det ”värsta” som hände var att det isade i armen av den kalla vätskan som skulle in fort. Biverkningarna kom framåt lunch. Jag blev darrig i händer och fötter, lite yrslig och något illamående. Det som var jobbigast var dåsigheten/tröttheten som kom, det var också den som gjorde mig totalt handlingsförlamad under hela veckan. Jag orkade bara inte göra någonting utan blev mest sittande och stirrade rakt ut.

De flesta biverkningarna hade försvunnit på morgonen när jag vaknade och kom tillbaka runt lunchtid varje dag. Det känns bra att halveringstiden är så kort på drogen. På torsdag eftermiddag gjordes ett benmärgsprov igen. Jag väntar nu på att det skall komma tillbaka och jag hoppas på att det visar något i alla fall. Det kunde vara så att det var för tidigt inpå kuren och i så fall får jag vänta på nästa benmärg som skall tas efter jul. De sista testerna gjordes run kl 23 på torsdag kväll, så jag fick vänta med att bli utskriven tills på fredagen.

Korridorerna ekade tomma på avdelningen under veckan också. Det var fullbelagt, men tydligen var de flesta så pass dåliga att de var isolerade. Det kändes tungt faktiskt, jag blev påmind om att vi faktiskt är sjuka allihop där, och att det inte alltid slutar så bra. Jag fick träffa en kär medpatient som jag inte sett på länge i alla fall. Hans stora leende gjorde mig så glad mitt i allt elände!