Jag har äntligen förstått. Äntligen begripit. Nu vill jag missionera budskapet vidare till er, både friska och sjuka, för helt plötsligt känns det självklart varför jag får sådana konstiga känslor i kroppen av kommentarer som:

 ”Fortsätt kämpa!”

”Du är en fighter, du kommer bli frisk”

”Du är så stark, så du fixar detta”

”Ge inte upp”

Jag förstår verkligen andemeningen i detta och att det sägs med värme och i välmening. Att de som säger det bryr sig om mig och att de vill mitt bästa. Internetforum ger stor hjälp ibland och i ett av de bästa, ”cancertjejer” finns så många kloka människor och underbara ord att läsa. Här hittade jag min uppenbarelse i dag. Varför jag reagerar som jag gör.

Som om det skulle ha någon betydelse vem som kämpar mest eller hårdast för att överleva. Det spelar ingen roll om man är en fighter eller inte, det handlar om att ”shit happens”, eller om man har tur i oturen att få en cancer som svarar bra på behandling.

Det ÄR inte upp till MIG, det ÄR inte MITT fel om jag inte klarar mig, jag KAN inte ”vilja” mig frisk igen.

Skulle DU vara en av de som sagt något liknande till mig- det är helt ok, för jag förstår att du vill mig väl. Jag förstår också att du inte tänkt på detta, för det har inte jag heller. Även jag har i panik hasplat ur mig liknande saker till medpatienter och fått samma känsla inombords, men ändå inte begripit varför. Vad det handlar om i slutänden är en skuldbeläggning om att man skulle kunna tänka bort cancern om man bara vill tillräckligt mycket och kämpar tillräckligt hårt, eller har ”rätt attityd”.

Eller som X uttryckte sig; ”Ingen kan säga att man inte kämpar sig igenom en cancerbehandling, vare sig man är en kämpe eller ej så är det en kamp.”

solarsister hade också begripit före mig;

”En del hyllar överlevare: ”Hon vann kampen”. Jag gillar inte det sättet att prata om cancer. Som om en överlevare kämpat bättre. De har haft tur i oturen, att ha fått en cancer som svarade på behandling. Det fanns ett botemedel. Det där fattade inte jag heller förut. Jag trodde lite att det hängde på individen, kämparglöd och inställning. Ett rätt vidrigt synsätt egentligen. Nu försöker jag lite milt upplysa min omgivning om hur det faktiskt ser ut från mitt perspektiv.”

StockholmsLinda har reagerat liksaså;

”… jag blir helt galen på alla dessa teorier som antyder att den som tänker eller gör rätt blir frisk och att det är upp till den sjuka att med någon sorts mental kraft klara att överleva vilken diagnos som helst.”

Hoppet däremot, är en helt annat sak. Det skall man hålla hårt i, så det inte glider mellan fingrarna och krossas mot marken. Det skall vårdas varje dag, även om det känns långt borta ibland. Ni får gärna hoppas tillsammans med mig, men tro inte att jag med vilja eller styrka kan kämpa mot leukemin för att sedan ”vinna eller förlora”. Antingen har jag tur, eller så har jag otur.