Sitter och lyssnar på musik. Musik som berör. Det gör det lättare för mig att känna utan att behöva tänka på varför jag känner som jag gör. Ibland behöver känslorna få löpa fritt i rummet, utan att ständigt analyseras sönder och jag får tillfälle att känna utan att tänka på orsaken och på varför. Tonerna jag länkat till kommer från två av mina favoritmusiker- Nick Cave och PJ Harvey.

Älskade lillebror klarade operationen bra och anpassade sig till livet med strut galant. Efter två dagar började han röra sig i hemmet igen och i förrgår tog vi bort stygnen. Smärtan gick över fort den med, nu kliar det en del och han blir irriterad då och då, men verkar ändå ganska obesvärad. Några dagar till med tratten och sedan ska vi slänga den åt fanders- det har jag lovat honom!

Han bara SKA in i rullen trots tratt, vilket innebär att vi får hjälpa honom styra in genom att vika fåntratten åt honom...

Idag har varit en sådan där jobbig dag. Jag har haft en del ångest och känner mig väldigt trött igen. I morgon innan jag lämnar proverna ska jag träffa kuratorn igen. Jag hoppas hon kan ge mig lite nya insikter och lite ny energi. Det finns så mycket att prata om, men ofta när jag sitter där blir jag nästan helt tom i huvudet. Jag skulle vilja göra studiebesök på hospice, jag vill lära mig hantera mig själv, få råd om hur jag ska hantera de tyngre stunderna.

Jag vill att någon ska tala om för mig hur mitt liv kommer att se ut, jag veta hur lång tid jag har på mig, jag vill veta hur jag kommer avsluta. Det känns rimligt tycker jag, eller?

Förresten, Det är ok att känna!