I ärlighetens namn har jag haft lite återfallsångest den sista veckan. Jag har gått och väntat på domen som skulle komma i går- måndag med provsvaren. Främst för att jag mått lite kymigt, haft ont i skelettet och i musklerna, ögonlocksinflammationen verkar ha kommit tillbaka igen och så har jag haft något annat odefinierbart på ena vaden.

Nu var värdena bra! Jag känner mig alltid lika dum efteråt, hypokondrisk eftersom jag ger mig själv diagnoser helt okvalificerat. Då jag kom hem mådde jag inte så bra ändå. Jag hade precis gränsfall till febergränsen som hade gjort att jag var tvungen att ringa in till ackis och förmodligen blivit tvungen att åka till akuten. Nu sjönk temperaturen, så jag hoppade över telefonsamtalet, tog två alvedon och gick till sängs istället.

Då jag vaknade i morse hade jag ingen förhöjd temp, så jag hade nog lyckats trycka ner infektionen på egen hand. Skönt!

Tills jag slog på morgonnyheterna och hörde om en ny typ av fästingsjukdom– det är ju så klart den jag har! Allt stämmer! Den kan man bota med antibiotika, så det verkar ju inte så farligt. Jag ska tala om det för läkaren på torsdag när jag ska in och tanka lite blod, så han vet vad han ska behandla…

Jag hade en vid ögat i förra veckan.