Det går hela tiden upp och ner, det där.

Det där med Hunden. Vovven, lilla pyret, peanut, pansarvagnen, snufsan, níní, gosan, skruttan, tokfia.. Just nu känns saknaden fysiskt. Jag har ju min ”lånehund” som jag kan klia på magen och ta promenader med ibland och hon är verkligen jättefin, men hon är inte Hunden. Ibland skulle jag, när jag blir frisk, vilja skaffa hund igen, men på sistone har jag känt att jag hela tiden skulle jämföra- hitta fel och olikheter. Jag inbillar mig att jag skulle känna någon form av skuld gentemot Hunden.

Jag kommer aldrig att ta hem Hunden igen heller. Hon fixar inte det psykiskt och jag har sett hur fint hon har tagit till sig sin nya familj och hur bra hon trivs. Jag kan bara vara lycklig över att jag får uppdateringar och att jag kan träffa henne ibland. Första gången jag skulle få träffa henne efter hennes flytt var jag orolig i veckor innan. Inte för hennes skull, utan för hur JAG skulle ta mötet med henne efter så lång tid. Det gick bra och vi var glada bägge två. Jag tror att den som kände någon typ av vemod då Hunden glatt hoppade in i bilburen och åkte iväg hemåt var jag.

Trots sina blygsamma 14 kg tog hon stor plats här hemma. Det blev uppenbart när platsen gapade tom en dag. Jag saknar att snusa på hennes ”knäckebrödstassar” och att pussa henne på kinden. Jag saknar att dra i hennes öron och det jag saknar mest är hennes kroppsuttryck när vi möts på långt håll, då hon inser att det är jag som kommer. Då åker hennes enorma öron ner och hon sänker huvudet och viftar våldsamt på sin svans medan hon plöjer framåt i kopplet som en pansarvagn.

Farbröderna är glada i alla fall. De har fått förnyad livsglädje sedan Hunden försvann och har blivit mycket mer sociala.

Níní har fått post.