Jag satt nedsjunken i soffan och drack mitt morgonkaffe till tv4:as ”Efter tio” idag. En av gästerna fångade min uppmärksamhet och jag fastnade på kanalen under hela intervjun. Det handlar om Anita Lanz, sjuksköterska inom den palliativa cancervården i ett hemvårdsteam i Schweiz. Nu har hon tillsammans med vetenskapsjournalisten Catarina Baldo Zagadou gett ut en bok med berättelser från hennes arbete hos döende cancerpatienter- ”Jag vill dö med en ängel vid min sida”.

Det var inte boken i sig som fångade min uppmärksamhet, även om jag skulle vilja läsa den, utan samtalet som handlade om döden och om hur olika döden kan uppfattas av olika människor. På framsidan av boken finns ett citat skrivet som fick mig att haja till. I min svåraste sjukdomsperiod då jag var tvungen att börja fundera på hur jag ville ha saker och ting runt min bortgång och då jag var tvungen att börja psykiskt hantera döden genom att sätta ord på min rädsla, så var det precis samma känsla jag uttryckte-

”Att dö är inte så farligt. 
Det är tanken på min sista tid i livet som skrämmer mig.”

Som den ickereligiösa människa jag är så tror jag inte på ett liv efter döden, så vad var det då som skrämde mig så infernaliskt? Vad var det som gav mig dödsångest? Jag kom tillsammans med hematologens underbara kurator fram till att det var tiden innan döden jag var rädd för. Jag var rädd att dö ensam, att ha ont, att känna ångest och rädsla inför döden. För att jag inte visste hur det gick till- vad är det egentligen jag kommer att dö av, om jag dör av min AML? Vad kommer att hända och hur? Var kommer jag att befinna mig och hur kommer jag kunna veta att jag kan göra mig förstådd även då jag blir för dålig för att kunna kommunicera? Efter att ha pratat om allt detta, så infann sig istället en ro över hela situationen och jag kunde slappna av och lägga ångesten bakom mig. Vetskapen gjorde att jag kände att jag istället kunde koncentrera mig på att leva den tid jag nu skulle ha kvar.

Det är underligt att det nästan är lite tabu att prata om döden- eller snarare ens egen död. Egentligen borde det vara en av de viktigaste sakerna att dela med sig av till ens nära och kära, till exempel donationsfrågan, begravning, tillgångar, smärtlindring, ångest, återupplivning, förlängning eller förkortande av livet. Alla ska vi ju döden dö, varför inte låta alla berörda (både närstående och sjukvården) veta hur man skulle vilja ha det? För mig kändes det viktigt, för andra kanske det är helt irrelevant.

Anita berättar att man i Schweiz har ett ”patienttestamente” som under nästa år kommer att bli juridiskt bindande. Där kunde väl Sverige ta efter? Kanske kunde i alla fall någon känna ett större lugn inför sin bortgång då.