Av någon anledning drabbades jag av en obeskrivbar ångest häromdagen. Det var så länge sedan, jag har ju mått så oerhört bra. Det är väl så, att vissa dagar är bättre eller sämre än andra. Jag har funderat på varför- på vad det är som triggar igång alla negativa känslor och paniken över att kanske bli sjuk igen. Och varför just nu, när allt går åt rätt håll och jag mår så bra.

Förra gången det var så här fick jag återfall. Jag antar att det sitter kvar någonstans i bakhuvudet- ”Verkar det för bra för att vara sant, så är det oftast det”. Innan första återfallet gick det åtminstone 4 månader då jag mådde bra och litade på att allt skulle fortsätta gå åt rätt håll. Vad har jag i ryggsäcken nu? 2 månader? 3? Jag har börjat fundera på hur medianöverlevnaden ser ut för min typ av leukemi. Eller återfallsrisken för någon som mig, med flera återfall redan bakom sig.

De senaste gångerna jag suttit i väntrummet på blodmottagningen har jag lagt märke till patienterna som kommer och går. Eller kanske rättare sagt- jag lägger större vikt vid de patienter som ser sjuka ut. De rullstols- eller sängburna med syrgas och droppställningar, slangar som omfamnar deras ibland magra och slitna kroppar. Ansiktena och ansiktsuttrycken, kortisonrunda kinder. Ibland tårar, ibland ingenting. Ett tomt ansikte med stängda ögon i en säng, på väg någonstans för behandling eller undersökning, men så intensivt utestängande verkligheten. Eller kanske drömmande sig bort.  Jag mår dåligt tillsammans med dem, känner hur jag faller själv. Blir rädd och ledsen. Jag minns CIVA vid sådana stunder. Hur jag efter timmarna innan venkaterern kom på plats bröt ihop och tittade på undersköterskan med syrgasmasken och gråtandes rabblade ”jag vill inte dö, jag kan inte dö än, jag är inte klar”.

Jag sitter ute, nere på stan på en bänk och läser. Folk tittar på mig när de går förbi, men jag funderar inte så mycket över det, för jag tittar ju tillbaka. När en söt kille passerar mig och tittar så slår det mig plötsligt att de tittar för att jag inte ser ut som alla andra.

Ett annat tillfälle. Jag sitter på en bänk. Ögonen kärvar lite och näsan rinner en del, så jag har en näsduk i handen. En kvinna stannar till och lägger sin hand på min axel. Hon ser mig rakt in i ögonen och frågar om det är bra med mig. ”Ja” säger jag ”det är bra, men tack” och hon går vidare i sitt liv och jag i mitt. Jag vet inte vad hon tänker, men jag sitter en stund och funderar på hur jag ska reagera. Det känns bra att det finns vänliga människor, men samtidigt känner jag mig lite ledsen nu.

Jag ser inte ut som alla andra och det påminner mig också om att jag är sjuk fortfarande.