Benmärgsprovet gick väl så där. Jag är alltid lika glad att maken följer med och håller mig i handen och vakar över personalen. Jag är för dålig på att säga ifrån eller stoppa om inte allt känns bra. I går har jag faktiska minnen av provet. Det gick för snabbt, så min premedicinering hann inte ges och börja verka innan allt drog igång. Jag minns att jag ryckte och spände mig och kved av att det gjorde ont. Så himla synd när de sista gångerna har gått så bra, nu känns det som om jag har ramlat ner ett par pinnhål igen. Det är i alla fall gjort och nu återstår bara den gamla vanliga väntan på vad svaret skall ge, jag påminns av smärtan bak på höften som kommer sitta kvar ett par dagar. Det är beställt snabbsvar, så i nästa vecka får vi veta.

Eftersom mina neutrofila vita nästan har ramlat ner till skyddsisoleringsnivå, så har jag fått börja äta kåvepenin i förebyggande syfte. Jag hoppas verkligen att jag slipper infektioner, för jag vill inte bli inlagd igen. Jag njuter för mycket av att få vara hemma, så jag ska försöka sköta mig ordentligt enligt alla regler. Det är förvånansvärt svårt när jag kunnat leva nästan normalt under ett par veckor, men det kanske ändå är en lisa- att den mänskliga hjärnan har så pass lätt att glömma.