Det var så länge sedan jag var inne här och skrev. Livet har helt enkelt bara rullat på för mig och familjen och jag har hunnit med en massa saker som jag inte hunnit dela med er. Jag har mått så oerhört bra psykiskt, även om kroppen säger ifrån på en massa sätt så mår jag bara så bra! Alla värden har tills idag fortsatt åt rätt håll och alla utslag har blivit bättre. Jag ser inte längre hemsk ut och jag kliar inte sönder mig. Ögonen fungerar väl så där, men det bekymret ska väl också släppa så småningom.

Jag har hunnit med att gå och gifta mig! Till slut blev det äntligen av, den 21 Juli 2011, efter att vi en månad tidigare varit tvungna att ställa in på grund av att jag blivit sjuk. Vi hade en jättefin dag och kroppen höll ända tills vi efter middagen fick skjuts till bröllopssviten på Scandic uplandia. En sak i taget. Klockan 16.00 klev vi in på kommunhuset i Knivsta och vigdes, jag och hjärtat mitt. Med oss hade vi två av våra bästa vänner som vittnen och min syster med pojkvän som åkt ända från Mora för att köra runt oss på vår dag. (Jag hade i sista minuten kommit på att jag inte kan köra- jag ser ju inget och tar dessutom morfin). Efter att vi blivit stadgade enligt lag åkte vi tillbaka till Uppsala för att inmundiga vår bröllopsmiddag på Restaurang kött, kök och bar. Wow vilken måltid, jag hoppas att alla var lika nöjda som jag var.

Vi fick brölopsnatten i gåva av min familj, men vi fick aldrig veta var vi skulle bo förrän vi blev avsläppta på ”röda mattan” på Scandic Uplandia. Där möttes vi av champagne, blommor, jordgubbar och choklad i mängder. Inte att förglömma de vackra gåvor som kära (och snokande) vänner skickat ner. Tusentals tack för dem, ni vet vilka ni är och jag älskar er allihop! Vi försökte göra detta så billigt, enkelt och hemligt som möjligt och jag hoppas ingen har tagit illa upp för att vi inte berättat. Vi planerar både jag och min man (wow), att göra om det hela när jag blir frisk och då vill vi att alla ni ska vara med oss. Mor- och farföräldrar, föräldrar, syskon, syskonbarn, mostrar, morbröder, fastrar, farbröder och kära vänner.

Jag har världens vackraste vigselring! Det finns bara två i hela världen och jag njuter av den varje dag! De är gjorda i svart zirconium och vi har graverat på fornnordiska i runor på utsidan ”Maria & Joakim, hustru & man”.

Från den ena, lyckliga sidan av livet till den andra sidan. Baksidan. Mina vita blodkroppar har börjat sjunka i värde. Det noterades i måndags vid rutinkontrollen och det behövdes hållas koll på. Orsakerna kan vara flera och läkaren sa att jag inte skall dra för stora växlar av det hela. Lätt för honom att säga… Den omedelbara rädslan är förstås att leukemin har börjat röra på sig igen, men det kan också bero på medicinerna jag går på, eller det faktum att jag har både bakterier och virus i kroppen just nu. Ett extrabesök lades in igår och de provsvar jag fick resulterade i att jag ska ändra lite mediciner och doseringar. Det som också gav lite mer hopp är att inga blastceller hittades i blodet. Alltså inga omogna celler. Hade jag haft det hade leukemin ganska säkert varit tillbaka, men nu finns i alla fall möjligheten att den inte börjat röra sig igen. Hur som helst ska jag för säkerhets skull göra ett nytt benmärgsprov i morgon, fredag. Jag och maken åker in till akademiska i morgon förmiddag och får det överstökat.