Läkarbesöket i fredags slutade lite snopet, men det känns ändå som om jag vant mig vid sådana nyheter. Benmärgsprovet var tomt, det fanns alltså inga celler att titta på i det och inget resultat att tala om. I morgon (måndag) ska det göras igen. Jag AVSKYR de där proven, man tycker att man borde vänja sig, men det har inte hänt ännu. Förra gången provade sköterskan att ge mig rätt mycket morfin 30 minuter innan provet för att jag lättare skulle kunna slappna av och så att bedövning och narkosdrog skulle ta bättre, men det fungerade inte. Skillnaden blev att jag grinade påverkad istället för nykter när vi väl började. Så jag tackade nej till att ta med mig lugnande att ta hemma innan provet och bad om att få bli däckad när det var dags istället. Mycket morfin och mycket ”glömskemedicin”. Jag har åtminstone kunnat låta bli att tänka så mycket på morgondagen i helgen, men nu börjar det krypa i mig när det kommer närmare och jag måste boka sjukresa och sådant.

Jag har tappat åtskilliga cm runt lår och vader, mina jeans hänger slappt nu. Jag antar att det beror på sista inläggningen, jag vände mig ju knappt i sängen på en vecka och det är jobbigt att komma igång igen. Allt känns degigt och kraftlöst, det är jobbigt att ens resa sig upp. Idag ska jag i alla fall ta en promenad med trevligt sällskap. Aptit har jag i alla fall, så det är inte matbrist som är felet!

Jag sover fruktansvärt dåligt sedan jag kom hem också. Jag ÄR ju trött, men så fort jag lägger mig börjar hjärnan arbeta på högvarv och det tar timmar innan jag somnar. Jag KAN bara inte sluta fundera på allt och inget och kroppen kan bara inte slappna av. Som om inte det räckte, så vaknar jag dessutom flera gånger varje natt och har svårt att somna om igen. Jag har tabletter, men får inte använda dem varje natt, så nu får jag väl börja prioritera vilka nätter jag ska få sova. Underligt.

Beroende på vad benmärgen visar, så kommer min framtid planeras. Kanske, kanske skall jag i kombination med DLI:n få prova en ny medicin som kanske, kanske kan hjälpa mig bli frisk. Inget bestämt eller planerat ännu, det var tydligen långt utanför boken, men den hade vi ändå redan passerat i det här läget förklarade överläkaren. Va f-n, jag tar alla chanser jag kan få! Det handlar om en medicin som egentligen används i helt annat syfte och som helt enkelt skall blockera de proteiner som mina sjuka gener producerar (en proteinkinashämmare) och är alltså inte något cellgift. Den ges inte i syfte att bromsa, utan för att ge en komplett remission och har hittills getts till en handfull patienter på ackis, fast de flesta med KML och inte AML som jag har. Det visade sig att den genetiska avvikelse som mina cancerceller har också kunde svara på den. Jag vill leva, så om jag får chansen tackar jag ja. Även om det skrämmer mig.