Ibland tänker jag på den känslan än idag.

På rasterna i mellanstadiet då vi lekte tafatt i skogen. Jag var alltid snabbast och jag älskade det. När kroppen kändes så lätt som om den vägde bara några gram, rusandes fram mellan träden nästan som taget ur filmen Matrix. Mina fötter som säkert landade bland mossa och gult gräs och vinden som susade i öronen. Benen rörde sig av sig själva, snabbt och ledigt precis som naturen tänkte sig i början av allt. Kisandes för att skydda ögonen mot solen rörde sig min kropp mer på känsla än något annat och grenarna slog mot mina nakna armar och oskyddade ansikte och piskade röda märken på huden. Varje litet tallbarr som lämnade kliande röda prickar efter sig kändes som en guldmedalj där och då.

Jag sprang alltid fortast och ingen i hela världen kunde fånga mig.