Jag är hemma. Behandlingen jag fick för att återigen komma ner i remision efter återfallet blev lyckad. Jag har en sådan otrolig tur och jag känner mig tacksam, men jag är inte mer än människa. Det känns tungt nu, tungt och motigt. Jag gråter en del, jag tror att jag gråter av trötthet. Jag är så trött på att känna mig sjuk, eller kanske snarare- inte frisk.

Jag har tappat håret igen. Jag är inte ledsen över att vara skallig, det är bara det att när jag ser mig själv i spegeln så känns det som om jag har backat ett halvår i tiden. Ibland känner jag knappt igen mig själv, det är inte jag som i spegeln ser tillbaka med mörka ringar runt insjunkna ögon. Under hela min sjukdomsperiod, så har jag fram tills nu lyckats hålla vikten, nu har jag plötsligt tappat 13 kilo. Ingen matlust, ont i kroppen, outhärdligt trött, snart ett helt år. Det sörjer jag nu.

Jag tror ändå att det är livsviktigt att tillåta sig själv att sörja.  Nyckeln är att inte fastna i sorgen. Så jag gråter nu, ett tag till. Sedan ska jag torka bort snoret och tårarna och ta mig i kragen igen. För jag har haft en sådan fantastisk tur.