Det är väldigt speciellt att leva på det här viset. Jag skriver ”leva”, för nu har jag varit inlagd tillräckligt länge för att spontant kalla det här hålet för ”hemma”. Jag har inte lidit av hemlängtan ännu, inte alls faktiskt, jag mår för dåligt för det och det kan man ju välja att se positivt. Att vara inspärrad med hemlängtan är psykiskt långt mer påfrestande, även om kroppen så att säga mår ganska bra. Men det finns ändå en gräns för när jag undermedvetet fått nog. Den där hårfina gränsen då jag varit här för länge smyger sig alltid på mig och ger explosionsartade följder.

Jag har självklart haft sällskap av familjen, så ensam är jag ju inte. Däremot är jag för dålig/trött för att orka spela spel, se på film eller gå ut (och på avdelningen får jag ju inte gå runt eftersom jag är skyddsisolerad och därför i princip hänvisad till mitt rum). Resultatet har blivit sängläge i tre veckor, med sporadiska tillfällen av motion genom att gå runt i rummet. Det blir en mäktig promenad på 2.5 meter, 90° högersväng och två meter till innan jag får göra helt om och traska tillbaka. Jag kan, om jag vill ha en extra utmaning, öppna toalettdörren (som för övrigt glömts utrustas med lås) och få ytterligare 2 meter tillgodo innan vändningen. Det händer inte så ofta att jag gör det…

Sängen är av naturliga förklaringar placerad så att personalen kan titta in genom glasrutan i dörren och titta på mig när helst de önskar. Oftast knackar de innan de går in, men egentligen spelar det ingen roll eftersom ingen väntar på att få en inbjudan innan de kliver in själva. Knackningen blir mer av en annonsering ”Se upp därinne nu kommer jag”. Också av naturliga förklaringar. Skulle det hända att jag inte har besök för tillfället, så är jag ändå inte ensam på rummet speciellt ofta. Det går aldrig mer än 20 minuter innan någon knackar på, eller helt sonika knatar in. Alla dessa människor med mer eller mindre viktiga ärenden. Allt det där gör mig inte så mycket egentligen, jag uppskattar verkligen personalen och alla är så snälla och duktiga, men den där gränsen kryper osynligt närmare ändå, även om jag  inte märker det. När jag slutligen kliver över den, rasar en massiv överreaktion genom min hjärna och mitt liv rasar samman. Den senaste veckan har detta hänt tre gånger. En av gångerna slutade mitt hysteriska utbrott med intag av sobril och en känsla av att vara mer kränkt än Linda Rosing någonsin skulle kunna bli.

Nu vet jag att jag fått alldeles för lite privatliv den senaste tiden.