Beväpnad med en stadig dos ångestdämpande försöker jag skriva. Jag vill försöka förklara, berätta och delge. Låta Er veta hur det kan kännas när en hel värld imploderat och försöker få plats inuti en enda människa, men det är svårt. Jag vet knappt hur jag ska börja. Därför har det här inlägget dröjt. Kanske är det enklast att bara kasta ut det jag vill ha sagt?

”Jag har leukemi, jag fick återfall”

Det fungerade helt enkelt inte för mig den här gången, jag vet inte varför. Den hisnande känslan jag fick av tanken på att jag är cancerfri är borta, och ersatt av… Ja, jag vet inte riktigt. Ena veckan var allt bra, en vecka senare skevade min blodstatus. Så snabbt. Dödsångest och ett dygn kräkandes innan jag började ta Sobril. Nya cellgifter, två omgångar. Mitt hopp är att jag skall kunna nå remission igen, för att då kunna boostra mitt immunförsvar med vita blodkroppar från min syster och kanske bli av med de sista cancercellerna på så sätt. Det är det som ska vara min räddning.

Det är klart att jag funderat på varför det blev så här (jag hade ju så bra förutsättningar), och om något kunnat gå annorlunda om vi gjort på något annat sätt, men jag försöker allt jag kan att kväva de tankarna i sin linda. De ger mig ju ingenting annat än ångest. Min största rädsla är att ge upp, men hur ska jag kunna balansera en stark övertygelse om att jag självklart kommer att bli frisk, mot rädslan att det inte kommer att hända. Hur hårt faller jag då? Jag har ändå, mot alla odds känns det som, uppnått någon slags ro i min situation. Mitt hjärta värker för min familj. Oavsett hur det slutar, så kommer allt att bli bra. Det som hjälpt mig är att våga prata om döden, eller snarare om min död. Vad tror jag händer och vad är det jag är så rädd för? Det är klart att jag inte vill att den här resan skall sluta på det viset och även om jag har en ro i kroppen just nu, så skulle ett negativt besked tvinga mig att ombearbeta allt det svåra igen. Men det tar jag OM den dagen kommer.

Jag har fått min första omgång cellgifter. Annan typ och kombination än förra gången och nu lider jag som vanligt av sviterna efter behandlingen. Åkte in via akuten med feber i fredags kväll och är fortfarande kvar på avdelningen. Låga värden ännu, mina vita blodkroppar hade uppvisat något slags dödsryck för första gången i morse. Nu kan man i alla fall se att jag har några, även om värdena så att säga ligger på noll. Har börjat tappa lite hår, har en massa frossa och väldigt ont i privata delar. Det känns tungt, men en dag i taget.