Att den kan kännas så viktig och omvälvande. Förut har jag aldrig reflekterat över lite förhöjd kroppstemperatur. Jag ringde inte till avdelningen i går kväll, för jag såg mardrömsscenariot framför mig. ”Du måste komma in”, som det var förut mellan underhållsbehandlingarna. En vecka på sjukhus, uppkopplad till antibiotikadropp, täta kontroller och med feberfrossa. Å andra sidan är det fyra månader sedan jag transplanterades. Hur farligt är det egentligen med feber nu? Jag måste komma ihåg att fråga läkaren på måndag när nästa kontroll är.
Gårdagens ledvärk förvandlades helt plötsligt från överansträngning till återfall. De senaste dagarnas trötthet blev återfall. Yrseln förvandlades från lågt blodvärde till återfall. Är det så här det ska vara nu? Det vet jag inte om jag orkar. Lite feber, vagt halsont, vanlig förkylning, kommer det alltid att betyda cancer?
1 kommentar
Comments feed for this article
december 31, 2010 den 11:58 f m
emelie
Det låter högst naturligt tycker jag, att man reagerar så, och tänker så. Det går säkert över med tiden, för varje gång du inser att det inte blev återfall kommer din säkerhet byggas upp, tror du inte?