Inga bakterier växer på mig. Det känns både lite bra och lite dåligt. Nu vet inte läkarna varför mina bihålor är variga, även om det ser ut som bihåleinflammation. Jag har fått antibiotika, en sort jag aldrig hört talas om, som jag ska äta i två veckor för att se om det blir bättre.

Mina upplevelser det senaste halvåret har gett mig nya fysiska tendenser som är lite konstiga. Jag får till exempel frossa så fort jag har med sjukvården att göra. Jag skakar så jag hoppar. Även om logiken säger mig att jag bara sitter och pratar med en läkare, inget skall göras, vi ska inte ens ha kroppskontakt, så skakar jag. Jag mår inte dåligt, får ingen ångest, eller känner mig rädd. Jag bara skakar. Akademiska har också mycket effektivt gett mig aversioner för viss mat. Jag älskade haricots verts, stekta med knaprig bacon och lite vitlök. Jag åt ofta frysta grönsaker till middagen, men inte längre. Jag fixar bara inte den där maten.

Och snart, snart, kommer mitt pyre hem igen! Jag längtar ihjäl mig och förutom att jag saknar henne väldigt mycket, så tror jag att det kan vara bra för mig att tvingas ut flera gånger om dagen och förbättra orken. För jag är fortfarande trött och känner mig sliten. Det går också lite upp och ner med orken, eftersom det fortfarande inte produceras tillräckligt av röda blodkroppar i min benmärg. När Hb är lågt, blir livet förstås jobbigare.

För att få min Lily-fix för idag, så ska jag dela henne med er.

Ända sedan jag för ett antal år sedan hörde talas om promession, så har jag vetat att det är så jag vill begravas. Av uppenbara anledningar kom tankarna upp igen för ett tag sedan. Jag funderar på att skriva ett inlägg om detta, eftersom det är högst aktuellt och eftersom ingenting händer. Tekniken finns, men Sverige är inte intresserat?! Skamligt, tycker jag.

Nåja, det blir kanske nästa inlägg i bloggen. Alles!