Jag har börjat tro att jag kanske har vuxit fast en smula med soffan. Jag har börjat lära mig tvtablån utantill, har börjat planera mina dagar efter det som är acceptabelt att se. Jag tror att det har att göra med mitt humör. Det är nämligen så att jag har känt mig ganska sänkt den här veckan. Tabletterna jag äter gör mig fruktansvärt illamående och jag har börjat kräkas en del. Det är psykiskt påfrestande att två x två timmar om dagen varje dag, vara djupt koncentrerad på att absolut inte kräkas. Jag måste ha en jämn koncentration av läkemedlet i blodet och ungefär två timmar efter intag kan man räkna med att kroppen tagit upp tabletterna har jag fått veta.

Jag vaknar konstant kl 09 varje morgon, kliver upp och försöker äta frukost innan jag ska ta medicinerna kl 09.30 och 10.00. Sitter i soffan i ungefär en timme, då kommer illamåendet igång på riktigt och för att undvika att kräkas upp alltihop igen, går jag och lägger mig och försöker sova. När jag vaknar försöker jag äta, kräks eventuellt några gånger, sitter i soffan och sedan är det dags att ta medicinerna igen. Jag känner mig såååå trött!

Jag måste ta mig ut. Jag blir definitivt inte friskare av att inte gå ut, men psykiskt så har jag fastnat i soffan. Nu måste jag försöka ta mig över vad det nu är som gör att jag inte tar mig hemifrån. Hela processen att resa mig ur soffan och klä på mig ytterkläderna känns som att springa ett maratonlopp. Jag bli yr och andfådd och det skrämmer mig nog lite. Nu när jag har ”outat” min lättja i soffan, så kanske jag får ytterligare lite press på mig att gå ut i det vackra höstvädret.

Nu till exempel!