Leukemi syns inte utanpå, men behandlingen man får för att bli frisk är allt annat än lättvindig och gör livet ungefär så oglamoröst som det alls kan bli. Jag var orolig för det i början, men man slutar bry sig- orkar- inte bry sig när det sprutar kroppsvätskor ur alla öppningar, när man återfaller till ett litet barn av rädsla för något som som ryckte på axlarna åt förut, när man är rädd för att dö. För så är det för mig. Nu har min kropp börjat rasa samman efter cellgifterna som sig bör. En vän skrev till mig, ”nu är det bara att se till att läka” och det stämmer. Jag intalar mig själv det hela tiden, varje timme som går är en timme till närmare ett bättre mående. Det är svårt när man inte ens är säker på om man blivit så dålig som man kommer att bli ännu.  Jag hoppas i alla fall att slemhinnorna har nått sin botten och sakta läker ihop istället för att trasas sönder ännu mer.

T-0, alltså transplantationsdagen var tung, både för donatorn och mig. Min kära syster tålde inte narkosen och kraschade flera gånger i sängen bredvid mig. Jag minns akutlarm och oro. 1500 ml hade de kramat ur henne, vilket hade förvandlats till 360 ml när det kom till mig några timmar senare än planerat. Jag reagerade på de röda blodkropparna som fanns kvar eftersom vi inte har samma blodgrupp. Jag fick andningssvårigheter och kraftig frossa som bröts med syrgas och diverse läkemedel som gjorde att jag dvalade mig igenom resten av transfusionen. Så nu är det gjort, och nu är bara läkningen kvar innan vi vet om alls har lyckats och gått som det skall.

Jag är väldigt trött, jag somnar så fort jag lutar huvudet mot något och jag har ont i magen efter cellgifterna, men varje timma som går är i alla fall överlevd och passerad och det slängs hela tiden en ny timme i ansiktet på mig som måste gås igenom. En timma i taget.