Leukemi syns inte utanpå, men behandlingen man får för att bli frisk är allt annat än lättvindig och gör livet ungefär så oglamoröst som det alls kan bli. Jag var orolig för det i början, men man slutar bry sig- orkar- inte bry sig när det sprutar kroppsvätskor ur alla öppningar, när man återfaller till ett litet barn av rädsla för något som som ryckte på axlarna åt förut, när man är rädd för att dö. För så är det för mig. Nu har min kropp börjat rasa samman efter cellgifterna som sig bör. En vän skrev till mig, ”nu är det bara att se till att läka” och det stämmer. Jag intalar mig själv det hela tiden, varje timme som går är en timme till närmare ett bättre mående. Det är svårt när man inte ens är säker på om man blivit så dålig som man kommer att bli ännu. Jag hoppas i alla fall att slemhinnorna har nått sin botten och sakta läker ihop istället för att trasas sönder ännu mer.
T-0, alltså transplantationsdagen var tung, både för donatorn och mig. Min kära syster tålde inte narkosen och kraschade flera gånger i sängen bredvid mig. Jag minns akutlarm och oro. 1500 ml hade de kramat ur henne, vilket hade förvandlats till 360 ml när det kom till mig några timmar senare än planerat. Jag reagerade på de röda blodkropparna som fanns kvar eftersom vi inte har samma blodgrupp. Jag fick andningssvårigheter och kraftig frossa som bröts med syrgas och diverse läkemedel som gjorde att jag dvalade mig igenom resten av transfusionen. Så nu är det gjort, och nu är bara läkningen kvar innan vi vet om alls har lyckats och gått som det skall.
Jag är väldigt trött, jag somnar så fort jag lutar huvudet mot något och jag har ont i magen efter cellgifterna, men varje timma som går är i alla fall överlevd och passerad och det slängs hela tiden en ny timme i ansiktet på mig som måste gås igenom. En timma i taget.
12 kommentarer
Comments feed for this article
augusti 27, 2010 den 10:35 e m
Malin
Lilla du, vad ska man säga, jag tänker på er båda två iallafall. Ofta. Hälsa Sara. Kramar
augusti 28, 2010 den 12:29 f m
Gp-Anna
Keep on fighting sister, du e grymt cool! /Anna
augusti 28, 2010 den 10:33 f m
emelie
det låter helt vedervärdigt men skönt att det är gjort.
och skönt att du kan sova för i sömnen märker du inte när kroppen arbetar. varje minut är en minut som gått, och som läkt. en i taget.
tänk vad kroppen gjort nu när du läser detta jämfört med när du skrev det 🙂
kämpa på syster, massa kram och ork.
augusti 29, 2010 den 1:25 e m
Babs
Tänker på dig hela tiden. Jag är glad att det är gjort och jag hoppas att du snart får börja känna att varje timme är lite, lite bättre än den förra. Puss och kram!
augusti 29, 2010 den 2:44 e m
Millie
Tänker på dig! All kärlek å läkekraft till dig!
Kramar
augusti 30, 2010 den 6:19 f m
Kattis
Jag blir nästan tårögd. Du är så oerhört duktig Maria. Stor kram till dig och din syster
augusti 30, 2010 den 1:21 e m
Angelica
oj, jag blir alldeles gråtig när jag läser detta. du är så himla….modig! duktig! jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det? men nu verkar ändå den värsta dagen vara över…? det hoppas jag verkligen!
kramar
september 1, 2010 den 9:20 e m
Mamse
usch vad jobbigt för både dig coh din syster. Kämpa på. tänker på dig. kram
september 2, 2010 den 8:01 f m
Ros-Marie
Har fått din blogg av kusin Elsie, tänker mycket på dig och vad du fått gå igenom. Nu kommer du snart att vara bra det är jag övertygad om! Sköt om dig och hälsa din pappa som är min kusin. Kram från Ros-Marie!
september 2, 2010 den 10:38 f m
Faster Elsie
Vi i Tällberg kommer på lördag att få äran att låna dina katter. Vi ska ta väl hand om dem och se till att du får se hur de har det. Ta en dag i taget nu så blir det bättre snart tror vi.
Vi är med dig varje dag i tankarna.
Jättekramar!
september 3, 2010 den 5:01 e m
Jenny
kramar!!
september 4, 2010 den 1:05 f m
Pierre
Tänker på dig vännen. Hoppas du kan känna alla positiva tankar jag skickar åt ditt håll. Kram!