I förrgår eftermiddag fick jag helt plötsligt nog. Jag började må illa av cellgifterna och jag kände mig så totalt dränerad, både mentalt och kroppsligt. Tårarna bara trillade och jag gick in i någon slags dvala vid 20-tiden. Jag noterade knappt när jag blev serverad cellgifter och is två gånger under natten och jag vaknade till morgonen efter vid 09.30. Det visade sig att dagen efter inte hade ändrat inställning till mig, utan jag bröt ihop när sambon ringde på förmiddagen. Han kom till sjukhuset och höll mig sällskap och det kändes bättre på en gång. Jag är dålig på att hantera ensamheten där.

Igår var T-5, vilket innebar sista dosen busulfan kl18 samma kväll. T-4, vilket är idag skall vara vila för mig innan de intravenösa cellgifterna skall gå under dygn T-3 och T-2. Allt det här gjorde att jag kunde få åka hem igår kväll efter jag tagit de sista tabletterna. Jag har fått sova i min egen säng och kunnat koppla bort ett tag. Imorgon kl 08 skall jag vara tillbaka för nästa steg. Det kommer att bli jobbiga dagar, det är oerhört tungt för mig att sitta fast i pump under två hela dygn, rörelsefriheten minskas kraftigt och jag är också fundersam på hur pass dåligt jag kommer att må.