Idag är ingen vidare dag. Helst av allt skulle jag vilja att den inte ”var” alls.

Förra måndagen lades jag in på akademiska igen, den här gången inför min transplantation. Meningen var att jag skulle börja få cellgifterna kl 24 den natten, men så blev det inte. Ett försenat provsvar gjorde att allt sköts upp till dagen efter och jag fick permission från avdelningen och kunde åka hem och sova. Dagen efter, kl 08.30 var jag på plats igen och fick veta att jag skulle uppvaktas med en benmärgsprovtagning (det blev bara bättre och bättre). Samma eftermiddag kunde jag skrivas ut och åka hem, transplantationen skulle inte bli av förrän en vecka senare eftersom provsvaren skulle dröja ytterligare.

Jag har känt mig så kluven. Samtidigt som jag fick åka hem och vara hemma en vecka till, så var ju all mental uppladdning förgäves. I smyg kände jag mig lättad. Det kändes som om jag fått en ny chans fast jag VET att jag behöver behandlingen för att alls kunna bli frisk. Jag tror det beror på att jag har en vag dödsångest någonstans djupt inom mig. Jag har under hela veckan hemma gått omkring och låtsas som ingenting. Ignorerat. Förträngt. Stoppat huvudet i sanden, och nu är det plötsligt söndag. Tiden rinner mellan mina fingrar och snart är det måndag och ny inläggning. Förra gången kändes det bra, imorgon ger mig ångest.

Min kurator skulle skämmas över mina obefintliga framsteg i allt hon försökt lära mig.

Idag blir inte bättre av att vi vinkade av hunden i morse. Jag känner mig lite halv i bröstet.