Jag tror att alla som är sjuka förstår vad jag menar. Förut var jag en individ, nu är jag en diagnos. Dagarna handlar om mediciner och behandlingar, nätterna om att hålla ångesten borta, veckorna om att hitta de där glimtarna som får en att må bra och bli glad. Samtalen handlar om hur jag mår, frågorna om hur allt går för mig och vad som kommer att hända och om varför. Varför blev det så här? Ingen vet, jag läste att ungefär 350 personer om året får ”min” form av leukemi i Sverige och de representerar alla samhällsklasser, bakgrunder och åldrar. För personer mellan 25 och 44 år drabbas 10 per miljon invånare och år. Istället för att vinna på triss drog jag leukemilotten helt enkelt. Till en viss del är det skönt för jag vet att det inte är mitt fel, jag hade inte kunnat göra något annorlunda.

Min diagnos är akut myeloisk leukemi, eller AML om man inte orkar vricka tungan med hela namnet. Det betyder att min benmärg producerar vita blodkroppar som inte mognar, utan släpps ut i blodet som omogna blastceller med längre livslängd än de friska. Till slut domineras de vita blodkropparna av sjuka cancerceller.

Jag kämpade hela våren med en efterhängsen feber och trötthet. Till slut fick jag också ont i halsen och på vårdcentralen gav de mig antibiotika som skulle hjälpa mig bli frisk. Initiellt blev jag bättre, i ett par dagar kände jag att jag var på bättringsvägen innan det vände igen. Nytt besök på vårdcentralen efter att halsontet blivit så illa att jag fick svårt att äta. Nu gavs jag en remiss till öron-näsa-hals eftersom de tyckte att mina halsmandlar var så stora att de eventuellt behövdes tas bort. Ny antibiotika och den här gången togs blodprov. Jag minns att det var på en fredag och på måndagen ringde läkaren som undersökte mig och sa att mina blodprover inte såg något vidare ut. Han ville inte säga mer än att det snarare pekade mot en blodsjukdom än på körtelfeber. Jag fick order om att åka in till hematologen på en gång och förbereda mig på att jag nog skulle få stanna kvar.

Där tar det stopp.

Jag vet inte vad jag tänkte, jag minns inte vad jag kände då.

Jag vet att det enda sättet jag kunde tolka ”blodsjukdom” på var ”HIV”. Det var nog redan nu mitt huvud valde att stänga av och åka på semester. Jag lade ner min antibiotika och min tandborste i handväskan och åkte tillsammans med min sambo in till akademiska.

Det var den 17e maj och det var vackert väder och min mammas födelsedag.

Jag blev kvar i en månad.